Allt rivs upp

Idag är det urnsättning av mamma… jag är nog inte lika nervös som jag var inför begravningen. Men alla känslor rivs upp… allt är så på riktigt nu.

Det är så svårt att förklara allt jag känner men när mamma somna in så kändes de som om allt inte va på riktigt. De va inte jag som upplevde det…att jag snart skulle vakna ur en mardröm. Nu är saknaden av mamma total.

De e så många gånger jag velat skrika för att döva smärtan jag bär på.. men kommer de att hjälpa…

Jag lever men ändå inte..

Jo jag lever.. ni har säkert undrat vad som blev av mig. Det har nu gått en månad sen min mamma somna in, vi har haft begravning. Allt är nästan gjort förutom det sista…. att skapa en gravplats..

Allt känns helt absurt.. Jag gråter mycket.. Sover dåligt.. cirka 4 – 4,5timme per natt. Jag lever men ändå inte..
Vet inte hur jag ska lyckas fylla tomrummet som blivit efter mamma….

När mamma tog sina sista andetag trodde jag att jag själv skulle dö… vet att jag föll bort ett tag… Men den paniken som uppstod i mig den smärtan går inte sätta ord på. Man skulle kunnat hugga en kniv i hjärtat på mig lika gärna så ont gjorde det…
Att man ena stunden finns och andas från att inte andas och finnas är helt sjukt… vadå inte finns… vart tar man vägen…vet man att man dör…

Vi var alla samlade runt mamma när hon lämnade oss alla höll vi om henne… Usch jag bara gråter när jag tänker på den stunden. All den kärlek jag hade för denna kvinna hon skapade mig…hon lärde mig vad som var rätt och fel… Hon var så jävla BÄST!

Alla som fått lära känna min mamma genom åren vet vad jag pratar om…hon var speciell, full av energi..färgglad…positiv… Hon var allt!!

Nu låter det säkert som att min pappa inte betyder nått… min pappa är guldvärd.. jag älskar honom minst lika mycket… Men en mamma är alltid en mamma!!

På mammas begravning hade vi spelat in en låt… en låt som vi sjungit för henne många gånger… kanske var det inte hennes typ av musiksmak… men den låten har kommit att betyda massor för oss. När vi började vaka över mamma satt vi och sjöng för henne. Hon älskade sång och musik så för oss blev det naturligt.. Vi sjöng även för henne när hon somnat in..

Kanske nån gång kommer jag att lägga upp den här… men än så länge är den vår tröst.

” Mamma vad vore vi utan dina andetag”…