Allt rivs upp

Idag är det urnsättning av mamma… jag är nog inte lika nervös som jag var inför begravningen. Men alla känslor rivs upp… allt är så på riktigt nu.

Det är så svårt att förklara allt jag känner men när mamma somna in så kändes de som om allt inte va på riktigt. De va inte jag som upplevde det…att jag snart skulle vakna ur en mardröm. Nu är saknaden av mamma total.

De e så många gånger jag velat skrika för att döva smärtan jag bär på.. men kommer de att hjälpa…

blogstats trackingpixel

Jag lever men ändå inte..

Jo jag lever.. ni har säkert undrat vad som blev av mig. Det har nu gått en månad sen min mamma somna in, vi har haft begravning. Allt är nästan gjort förutom det sista…. att skapa en gravplats..

Allt känns helt absurt.. Jag gråter mycket.. Sover dåligt.. cirka 4 – 4,5timme per natt. Jag lever men ändå inte..
Vet inte hur jag ska lyckas fylla tomrummet som blivit efter mamma….

När mamma tog sina sista andetag trodde jag att jag själv skulle dö… vet att jag föll bort ett tag… Men den paniken som uppstod i mig den smärtan går inte sätta ord på. Man skulle kunnat hugga en kniv i hjärtat på mig lika gärna så ont gjorde det…
Att man ena stunden finns och andas från att inte andas och finnas är helt sjukt… vadå inte finns… vart tar man vägen…vet man att man dör…

Vi var alla samlade runt mamma när hon lämnade oss alla höll vi om henne… Usch jag bara gråter när jag tänker på den stunden. All den kärlek jag hade för denna kvinna hon skapade mig…hon lärde mig vad som var rätt och fel… Hon var så jävla BÄST!

Alla som fått lära känna min mamma genom åren vet vad jag pratar om…hon var speciell, full av energi..färgglad…positiv… Hon var allt!!

Nu låter det säkert som att min pappa inte betyder nått… min pappa är guldvärd.. jag älskar honom minst lika mycket… Men en mamma är alltid en mamma!!

På mammas begravning hade vi spelat in en låt… en låt som vi sjungit för henne många gånger… kanske var det inte hennes typ av musiksmak… men den låten har kommit att betyda massor för oss. När vi började vaka över mamma satt vi och sjöng för henne. Hon älskade sång och musik så för oss blev det naturligt.. Vi sjöng även för henne när hon somnat in..

Kanske nån gång kommer jag att lägga upp den här… men än så länge är den vår tröst.

” Mamma vad vore vi utan dina andetag”…

blogstats trackingpixel

Vi vakar

Mamma kämpar. .

Sov 30min inatt..

Kan inte slappna av. .sitter vid hennes säng kramar om hennes hand…stryker henne över kinden säger att vi är här och att hon inte behöver vara rädd.

Ibland lägger jag mig ned för att försöka somna.. men det går inte.

Vi sjöng för henne både igår och idag..bara hennes favorit sånger.

Jag vet att hon hör oss vi ser det på henne….

Allt för dig mamma ♥

blogstats trackingpixel

Mamma sover mest

Hon kan knappt kommunicera med oss längre..
Att äta funkar knappt inte.. tuggtekniken är borta och hon glömmer att svälja.
Vi fortsätter att ge henne medecinen ihopp om en förbättring.

Hon orkar sitta upp korta stunder. .hon är svår väckt. .sover mest hela tiden.
Hon tittar på oss och gör små ljud ibland när vi frågar henne något.

Livet är tungt vet inte vad det är som får mig att orka..
Men jag kommer kämpa så länge mamma gör det!

blogstats trackingpixel

1:a dagen

Idag har vi bötjat medecinera med vidarklinikens medeciner. Det ska bli intressant att se om det ger någon effekt!

Vill ni veta nått som är sjukt… vi har blivit nekad att få en ramp ut så att mamma kan få komma ut och njuta av vädret. Kan säga att mamma har inte varit ute på säkert ett år…
Vi har tjatat om denna ramp jag vet inte hur länge…
Svaret vi fått är att vi har konstig trapp…
Vi har inte konstigare trapp än nån annan…

Vem var de som sa att Sverige är så bra när man blir sjuk…

blogstats trackingpixel

Länge sen sist

Nu har inte orken varit på topp kan jag säga. Mamma blir bara sämre för var dag som går nu.. usch det är så jobbigt.
Nu har hon jätte svårt att äta…

Har varit på möte med försäkringskassan nu igen då.. och vi skulle fått ett svar från dom senaste idag… men nope…
Tiden är knapp känner jag och paniken bara kryper i kroppen på mig.
Ska det vara så svårt att ta ett jävla beslut…

Något som är positivt är att vi nu har fått medeciner från vidarkliniken till mamma. Kan säga att det krävdes några mail innan dom ringde upp min pappa. . Jag ger mig inte så är det.
Är nog jordens jobbigaste människa att handskas med när jag väl har bestämt mig för något.

Tror ni man hittar tillbaka till sig själv igen efter en sån här grej…jag kan sakna mitt gamla jag som alltid var så glad och positiv. … nu är jag mest grå…

blogstats trackingpixel